Adresslapp till väskan med kaxigt budskap i gummerat relieftryck. Plats för namn och adressuppgifter på det infällda kortet på baksidan. Ingen ska ens försöka plocka åt sig din väska på bandet framöver.
Många av oss svenskar har en laddad relation till köer av alla de slag. När vi hamnar vid rullbandet på en flygplats slår en switch mellan några synapser i hjärnan om till rött.
Först gör vi ett snabbt överslag: Hämtar jag vagnen först, eller är det viktigare att jag placerar mig taktiskt vid bandet? Sedan börjar tankarna mala etter värre. Går bandet åt vänster eller höger? Var finns toaletten? Undrar om de byter bana nu när jag fått en så bra plats? Tänk om min väska inte kom med.
Ibland passerar onekligen eoner av tid innan varningen ljuder, saftblandaren börjar blinka och rullbandet äntligen rör sig. Alla tar ett djupt andetag och för ett ögonblick är allt fridfullt. Men det är nu det riktiga startskottet för det fiktiva loppet börjar. Jag ska först ut.
Som i många andra grenar finns det saker som ger dig ett övertag, faktiskt utan att det tangerar doping. Det kan vara den egenhändigt knutna röda rosetten på väskhandtaget. Tejpen från extrakontrollen i Agadir ‘98, som du så intelligent lämnat kvar bredvid dekalen med Mölndals stadsvapen på. Eller färgen på din väska som verkligen sticker ut i mängden. Ändå passerar det likt förbannat femtioelva väskor förbi dig i samma färg som din, med sidenrosett på handtaget. Det var nästan så att du själv lyft av ett par av dem. Ibland var det först initialerna i namnet på sidan som avslöjade att det var falsklarm. Inte min.
För det finns en sak vi har svårare för än att vår väska kommer när det glesnat fullständigt i skocken runt bandet eller att bagaget kommer först med nästa plan: Att någon annan rör vår väska. Pilla inte på den! Vem vet vad som kan hända när någon taktlöst välter den av bandet. Eller om du, gud förbjude, måste släpa runt på ett dussin illa mönstrade klänningar och lätt parfymerade underkläder, eftersom någon förväxlat sin egen väska med din.
